Utveckling
Uppdrag 2.
Fotografens motivering:
Den här bilden fick dessvärre icke godkänd. Trots att hon bara tar bilderna till mig, baserat på vad jag säger och för skojs skull så lägger jag bedömningsnivån så att jag ser den dels ur mina egna ögon med all vår interna vetskap som vi har mellan varandra men jag ser även på dem (och bedömmer dem) ur en utomståendes ögon.
För bakom bilden ligger allt dethär med Hannas rädsla för höjder och att hon faktist tog steget (eller stegen) närmare kanten, hängde sig ut och fotograferade mig när jag stod på golvet längst ner i Musikens Hus (eller Uppsala Konsert och Konferens och Virkstuga och Korvstoppning som det heter egentligen). Det är, för henne, ett enormt steg framåt i utvecklingen för att gå från att vara höjdrädd till att genom att tvinga sigsjälv att vänja sig vid höjder är en stor form av utveckling.
Men! Det duger tyvär inte för att godkänna fotot för uppdraget "utveckling". Det är riktigt riktigt fin bild (jag önskar bara att jag inte haft min ryggsäck på mig då den gör att jag ser lite tjock ut. Eller är det kameran som lägger på 40 kilo? Visserligen ser jag mer puckelryggig än tjock ut, men hur som helst) . Men den förmedlar inte "utveckling" till den som inte vet om att fotografen är höjdrädd, vilket var motiveringen. Sorry.
Det som händer när hanna får IG på en uppgift är att hon får en ny uppgift men även möjligheten att göra om den uppgiften hon fick icke godkänt på. Däremot så får hon bara en chans att gör om uppgiften för annars skulle det, teoretiskt sett betyda att hon, om hon misslyckas med alla uppgifter, skulle kunna ha ett hundratals uppgifter hon får göra om hur mycket hon vill och så kan vi ju bara inte ha det. /erik
Detta foto är lite krångligt men egentligen ganska lätt att betygsätta. Det som talar emot detta foto är att det dels innehåller delar av vår interna humor och vårt sätt att tänka som inte många andra förstår på samma sätt (båda är enorma Star Wars fans och väldigt många gånger håller vi filosofiska diskussioner om det universom som Star Wars erbjuder). Hennes motivering om att det är en AT-ST Walker talar för att jag ska förstå precis vad hon menar, men det säger inte att vem som helst skulle göra det då det tydligen, enligt studier, visat sig att det faktist finns folk som inte sett Star Wars. Tro det eller ej (jag är lite skeptisk).
Rent fototekniskt så är denhär bilden betydligt mycket sämmre än den första hon lämnade in på denna uppgift (som fick icke godkänt på grund av att den var för intern oss emellan). Denna har en väldigt hög brusnivå och är, trots det, underexponerad på många ställen som enkelt kunnat botas av antingen en blixt eller ett stativ (men helst av allt båda två).
MEN, det viktigaste med ett foto är inte fototekniken. Ett oändligt antal foton på blommor, husdjur, solnedgångar och barn visar exakt vad jag menar. För en fototekniskt perfekt bild utan vare sig liv, känsla eller själ (vilket i sig är helt subjektivt, men här är det jag bestämmer) är ett misslyckande och ett slöseri på kamerautrustning.
För denna bild har en skön vinkel, snett ovanifrån, snett framifrån på det som faktist är skelletet av en huvudfoting och trots allt är vi alla huvudfotingar tills vi utvecklas ifrån det. Mänsklighetens alla ritböcker från dagistiden bevisar detta. Och med detta får bilden godkänt. /erik
Uppdrag numer två. Efter ett snabbt utfört uppdrag nummer ett så var det altså dags för uppföljaren. Denhär gången valde jag att ge Hanna "utveckling" som tema. Det var dels ett ganska aktuellt samtalsämne oss emellan men även en brutalt mycket svårare uppgift än "rymd".
Dels visste jag att det skulle bli svårare för jag visste att Hanna inte skulle nöja sig eller ens försöka fotografera till exempel en skrivmaskin bredvid en laptopdator eller något annat självklar/uppenbart/dödstråkigt. Med handen på hjärtat förväntar jag mig mer av henne än lågstadieförevisningar. Det är däremot inget jag har dåligt samvete över för jag ger henne hellre ett par för stora skor som hon får kämpa för att växa in i så fort hon kan istället för att bära henne överallt. Svävar vi ut en bit nu? Ja, kanske. /erik
Dels visste jag att det skulle bli svårare för jag visste att Hanna inte skulle nöja sig eller ens försöka fotografera till exempel en skrivmaskin bredvid en laptopdator eller något annat självklar/uppenbart/dödstråkigt. Med handen på hjärtat förväntar jag mig mer av henne än lågstadieförevisningar. Det är däremot inget jag har dåligt samvete över för jag ger henne hellre ett par för stora skor som hon får kämpa för att växa in i så fort hon kan istället för att bära henne överallt. Svävar vi ut en bit nu? Ja, kanske. /erik
Fotografens motivering:
Utveckling…gahughah! Erik tänkte visst på teknik när han gav mig ämnet men tack vare månader av riktigt dålig internhumor var det personlig utveckling som gällde för mig. Ett tag hade jag en idé om att fota honom när han lär sig sin egen (foto)utrustning och därmed utvecklas (resultatet kan ses på pushtheredbutton.blogg.se), mest för att jag ofta har lite dåliga idéer på hur jag ska sysselsätta mig när han börjar ”knäppa kort” och därför ändå föredrar att fota honom före allt annat i omgivningen.
Men sen kom Musikens hus.
Jag skulle inte kalla det för fobi, för jag har sett fobier och det här är verkligen inte så illa, men tja, jag är hyfsat rädd för höjder. Eftersom det är ologiskt och inte ett dugg farligt med höjder förrän man väl faller (och då är man ändå rätt körd och har värre problem än just skräcken), så försöker jag träna bort rädslan genom att utsätta mig för höjder då och då (en stege räcker t ex gott i terapisyfte…eller shit, när jag tänker efter räcker faktiskt en stol). Det här var ett sådant tillfälle och vet ni vad, när jag skriver det här blir jag nästan tårögd och darrig. Så jobbigt var det. Men det var det värt. Och lite runnen mascara gör mig bara mer true som emo (yeai). /Hanna
Men sen kom Musikens hus.
Jag skulle inte kalla det för fobi, för jag har sett fobier och det här är verkligen inte så illa, men tja, jag är hyfsat rädd för höjder. Eftersom det är ologiskt och inte ett dugg farligt med höjder förrän man väl faller (och då är man ändå rätt körd och har värre problem än just skräcken), så försöker jag träna bort rädslan genom att utsätta mig för höjder då och då (en stege räcker t ex gott i terapisyfte…eller shit, när jag tänker efter räcker faktiskt en stol). Det här var ett sådant tillfälle och vet ni vad, när jag skriver det här blir jag nästan tårögd och darrig. Så jobbigt var det. Men det var det värt. Och lite runnen mascara gör mig bara mer true som emo (yeai). /Hanna
Uppdragsgivarens utlåtande:
Den här bilden fick dessvärre icke godkänd. Trots att hon bara tar bilderna till mig, baserat på vad jag säger och för skojs skull så lägger jag bedömningsnivån så att jag ser den dels ur mina egna ögon med all vår interna vetskap som vi har mellan varandra men jag ser även på dem (och bedömmer dem) ur en utomståendes ögon.För bakom bilden ligger allt dethär med Hannas rädsla för höjder och att hon faktist tog steget (eller stegen) närmare kanten, hängde sig ut och fotograferade mig när jag stod på golvet längst ner i Musikens Hus (eller Uppsala Konsert och Konferens och Virkstuga och Korvstoppning som det heter egentligen). Det är, för henne, ett enormt steg framåt i utvecklingen för att gå från att vara höjdrädd till att genom att tvinga sigsjälv att vänja sig vid höjder är en stor form av utveckling.
Men! Det duger tyvär inte för att godkänna fotot för uppdraget "utveckling". Det är riktigt riktigt fin bild (jag önskar bara att jag inte haft min ryggsäck på mig då den gör att jag ser lite tjock ut. Eller är det kameran som lägger på 40 kilo? Visserligen ser jag mer puckelryggig än tjock ut, men hur som helst) . Men den förmedlar inte "utveckling" till den som inte vet om att fotografen är höjdrädd, vilket var motiveringen. Sorry.
Det som händer när hanna får IG på en uppgift är att hon får en ny uppgift men även möjligheten att göra om den uppgiften hon fick icke godkänt på. Däremot så får hon bara en chans att gör om uppgiften för annars skulle det, teoretiskt sett betyda att hon, om hon misslyckas med alla uppgifter, skulle kunna ha ett hundratals uppgifter hon får göra om hur mycket hon vill och så kan vi ju bara inte ha det. /erik
Det andra försöket.
Mitt IG jag delade ut på uppgiften första gången hon lämnade in den tog hårt. Jag kände mig skyldig men samtidigt rättvis eftersom att jag inte bara godkände allt hon gjorde för att felmotivera henne. Jag gjorde ett desperat försök att försöka förklara att fotot var fint, men att det inte riktigt passade uppdraget. Jag tror att hon förstod. Hur som helst så sparkade jag ut henne på gatan och sa att hon inte fick komma tillbaka förän hon var klar (sen missade jag min tid på anonyma överdrivare).
Fotografens motivering:
Mitt IG jag delade ut på uppgiften första gången hon lämnade in den tog hårt. Jag kände mig skyldig men samtidigt rättvis eftersom att jag inte bara godkände allt hon gjorde för att felmotivera henne. Jag gjorde ett desperat försök att försöka förklara att fotot var fint, men att det inte riktigt passade uppdraget. Jag tror att hon förstod. Hur som helst så sparkade jag ut henne på gatan och sa att hon inte fick komma tillbaka förän hon var klar (sen missade jag min tid på anonyma överdrivare).
Fotografens motivering:
Men vafaen! Inte godkänd. Jag förstod E:s motivering, men kände mig ändå lite irriterad. Inte på honom, utan bara kort och gott för att jag återigen tvingades lösa uppgiften. En uppgift som var svår nog redan första gången.
En självklar sak för ämnet vore att på något vis fota mitt jobb. Utvecklingsingenjör står det faktiskt på visitkortet, hur lämpligt är inte det? Dessutom är labbet fullpackat av prylar som bara längtar efter att få bli kända i cyberspace (”ah, så du blev alltså upptäckt via den berömda aperturescience-bloggen med tusentals besökare varje dag?”). Faktum är att jag är övertygad om att vissa av pryttlarna faktiskt inte fyller någon annan funktion än att just se tuffa ut och skapa en viss mad-scientist-stämning… Så det var min plan ett bra tag, tills jag spydde av tristess på min egen idé och behövde tänka vidare.
En självklar sak för ämnet vore att på något vis fota mitt jobb. Utvecklingsingenjör står det faktiskt på visitkortet, hur lämpligt är inte det? Dessutom är labbet fullpackat av prylar som bara längtar efter att få bli kända i cyberspace (”ah, så du blev alltså upptäckt via den berömda aperturescience-bloggen med tusentals besökare varje dag?”). Faktum är att jag är övertygad om att vissa av pryttlarna faktiskt inte fyller någon annan funktion än att just se tuffa ut och skapa en viss mad-scientist-stämning… Så det var min plan ett bra tag, tills jag spydde av tristess på min egen idé och behövde tänka vidare.
Eftersom gamla (till hälften förlegade) straight edge-tankar har gjort att jag ratar kaffe så lockas jag inte direkt av fika på raster. Så när mina kursare hällde i sig het dryck passade jag istället på, när det begav sig och vi hade föreläsningar i samma byggnad, att titta på alla konstiga djur och skelett på evolutionsbiologiska muséet. Och där fann jag honom. Min AT-ST. I skelettform! Förstååår ni hur tufft det är att hitta förlagan till en av vår (i en galax långt långt borta) historias tuffaste fordon/vapen? Det här är själva definitionen av utveckling!. De var tuffa redan då, men att sätta pansar på dem och göra dem aningens mer stelbenta gjorde verkligen susen och fick dem att sprida skräck bland de där vidriga små nallarna (om ni inte hänger med här kan jag faktiskt inte hjälpa er). Där fick de!
Själva fotot i sig var kanske inte så mycket att hurra över (som Erik nämner senare). Ja, jag borde såklart tagit med mig stativet. Men saken var den att jag var inte ens var säker på vad jag skulle finna däruppe när jag flera år efter smita-iväg-på-rasterna-tiden tog mig tillbaka (och eftersom de har öppet på bisarra tider tvingas jag ta ledigt varje gång jag vill dit). Dessutom var jag inte säker på om det var ok att fota där så jag behövde gömma kameran så fort jag hörde någon komma upp för trappan (och såå liten är inte kameran). Inte lätt. Så fult blev det. Men så kan det gå ibland. /Hanna
Uppdragsgivarens utlåtande.
Detta foto är lite krångligt men egentligen ganska lätt att betygsätta. Det som talar emot detta foto är att det dels innehåller delar av vår interna humor och vårt sätt att tänka som inte många andra förstår på samma sätt (båda är enorma Star Wars fans och väldigt många gånger håller vi filosofiska diskussioner om det universom som Star Wars erbjuder). Hennes motivering om att det är en AT-ST Walker talar för att jag ska förstå precis vad hon menar, men det säger inte att vem som helst skulle göra det då det tydligen, enligt studier, visat sig att det faktist finns folk som inte sett Star Wars. Tro det eller ej (jag är lite skeptisk).Rent fototekniskt så är denhär bilden betydligt mycket sämmre än den första hon lämnade in på denna uppgift (som fick icke godkänt på grund av att den var för intern oss emellan). Denna har en väldigt hög brusnivå och är, trots det, underexponerad på många ställen som enkelt kunnat botas av antingen en blixt eller ett stativ (men helst av allt båda två).
MEN, det viktigaste med ett foto är inte fototekniken. Ett oändligt antal foton på blommor, husdjur, solnedgångar och barn visar exakt vad jag menar. För en fototekniskt perfekt bild utan vare sig liv, känsla eller själ (vilket i sig är helt subjektivt, men här är det jag bestämmer) är ett misslyckande och ett slöseri på kamerautrustning.
För denna bild har en skön vinkel, snett ovanifrån, snett framifrån på det som faktist är skelletet av en huvudfoting och trots allt är vi alla huvudfotingar tills vi utvecklas ifrån det. Mänsklighetens alla ritböcker från dagistiden bevisar detta. Och med detta får bilden godkänt. /erik
Kommentarer
Trackback
