De sju dödssynderna

Uppdrag 4.
Wow, det här projektet har verkligen stått dödstilla verkligen alldeles för länge nu. Ändring kommer, härmed med brutal fart. Hannas nästa uppdrag är nämligen de sju dödssynderna:
  • Högmod
  • Girighet
  • Lust
  • Avund
  • Frosseri
  • Vrede
  • Lättja
Uppdraget symboliserar till viss del min synd iom att låta det gå så långt utan att jag delat ut något nytt, men det är även ett steg ifrån de fototekniskt baserade uppdragen jag gett ut tidigare (och som plåster på såren så har hanna inga fototekniska begränsningar eller förutsättningar inför detta uppdrag). Det som gäller är altså ett foto per synd, sju totalt (mattematiksen är på topp) och de måste inte höra ihop med varandra utan att varje enskilt foto symboliserar en av varje synd är röd tråd nog.

Varje enskild bild/synd kommer att redovisas när den är klar, det kommer altså inte att bli så att det blir en sexmånaders väntan och sedan sju foton på en gång. En synd i taget med andra ord.


Fotografens kommentar, del 1
Jag har nu påbörjat intensiva förstudier inför den relativt komplicerade uppgiften. Eller, nu förvred jag visst sanningen en aning, intensiva förstudier var helt klart en överdrivt. Däremot har jag wikipedia:at en kortis på ämnet. Jag har med detta kunnat konstatera att det hela är ett typiskt pseudokristet fenomen, mer kulturellt än religiöst. Exempelvis nämns Thomas af Aquino, den munk som via sin kärlek till de gamla grekerna har bidragit mest till kyrkans syn på djur. Alltså, allt det där som kristna babblar om som har med att människor är överlägsna djuren (och därmed inte har några plikter mot dem) är alltså en tolkning av Aristoteles filosofi och inget religiöst. Kanske en av de större lögnerna inom kristendomen och helt klart anledning nog till att jag har utvecklat ett så starkt förakt för TaA. Att han nämns i samband med dödssynderna är alltså ett tydligt tecken på att de inte är direkt bibliska utan mer framfilosoferade för att skrämma människorna till att dedikera sina pengar, jag menar liv, åt Gud. Däremot kan jag inte förneka att de är starkt kopplade till den kristna guden och man måste hela tiden ha Honom i åtanke för att förstå bakgrunden till dem. Ta till exempel lust eller frosseri. Visst, de kanske har sina osympatiska sidor men framförallt är de bara opraktiska för individen då de ökar sannolikheten för hjärtekross, könssjukdomar och extrem fetma. Men att bli bestraffade med evig fördömelse? Låter lite hårt, om man tolkar dem ur ett ateistiskt perspektiv. Om man istället tar an hela gudabiten som menar att synden resulterar i ett större avstånd till Gud och ett liv med rakad knopptopp och en brun klänning, ja då kanske det faktiskt är mer logiskt.
Hur jag ska ta mig an uppgiften är fortfarnade för mig okänt. Det lär bli ytterligare en del förstudier innan jag vågar greppa kameran. Skönt nog känner jag mig rejält taggad inför uppgiften och har redan börjat spåna på idéer. Som vanligt är jag dock måleriskadad och bygger upp scener i huvudet som jag vare sig har miljöer, rekvisita eller modeller för. Damn(ation)!
/Hanna

Metall

Uppdrag 3.
Inför det här uppdraget så valde jag att snäva åt ramarna och sätta in lite begränsningar. Temat är till synes ganska enkelt ("fota en skruv" skulle en grottmänniska tänka och lämna in världens tråkigaste bild) men faktum är att blank metall är en av de absolut svåraste sakerna som går att fotografera ur en ljussättningssynvinkel och eftersom att Hanna inte är en grottmänniska så ska det bli väldigt intressant att se hur det går. Jag läste en väldigt bra bok om ljussättning där de nämnde att fotolärare alltid ger uppgifter som inefattar att fotografera metall för att tortera sina elever (då det som sagt är svårt). När jag läste det kände jag att jag också ville dela ut en sådan plågsam uppgift och... nu har jag gjort det!

Förutsättningarna och begränsningarna för uppdraget är att hon måste använda blixt och det måste naturligtvis vara en bit blank metall på bilden.

Fotografens motivering:
Metalluppdraget tilldelades mig för ungefär en miljard år sedan. Detta har gjort att jag har haft ämnet i huvudet i ett antal månader utan att riktigt komma på vad jag skulle göra med det. Åtminstone fyra bilder (här, här, här och här) till min vanliga blogg kan tacka denna metallbesatthet för sin existens. Dessvärre har jag haft sjukt höga krav till den här bloggen, vilket har gjort att jag låst mig själv, tror jag...och inte riktigt våga presentera en lösning på uppgiften utan istället ratat alla mina idéer. Men jag måste komma vidare, så att jag får fler uppgifter och fortsätter att träna träna träna! Så här kommer den: en bild på min allmänna metalluppdragsfrustration. För att symbolisera metall både framför och bakom kameran (jag har lärt mig från förra uppdraget, därav smyckena!). Och jisses, vad jag älskar att fota människor. Inte bara mig själv då, mer folk i allmänhet. Hud, former, liv, rörelse: mums!

PS. Det här har varit en rolig uppgift, även om det inte låter så. Och även om jag misslyckades. Metall är tufft. Om än lite dött. DS. /Hanna


Uppdragsgivarens utlåtande.
Jag vet att jag var elak när jag gav henne metalluppdraget. Det har inte riktigt varit frustrerande på det sättet som det "brukar" vara att fotografera blank metall då problemet vanligvis brukar vara ovälkommna reflektioner i den blanka metallen men eftersom att Hanna inte fick ett specifikt objekt att fotografera så fick hon ju använda sin fantasi bäst hon ville.

Jag tänker gå emot mig själv litegrann och godkänna den här bilden. Anledningen att jag går emot migsjälv är just att jag inte godkände den första bilden på uppdraget "utveckling" för att den handlade om just hennes utveckling mot sin rädsla för höjder som behöver en alldeles för lång bakgrundsförklaring för att den första bilden hon lämnade in skall gå att koppla ihop med ämnet "utveckling". Däremot så var grov ångest inför en svår uppgift lite anledningen till att jag valde just metall för alla som skall fotografera metall genomgår en viss mängd ångest inför uppgiften även fast den inte är lik den ångesten Hanna upplevde.

Hur som helst så har hon i och med sitt självporträtt fångat både ångest och blank metall i en och samma bild och får därför en bit kaka. Godkänt! /erik

Utveckling

Uppdrag 2.
Uppdrag numer två. Efter ett snabbt utfört uppdrag nummer ett så var det altså dags för uppföljaren. Denhär gången valde jag att ge Hanna "utveckling" som tema. Det var dels ett ganska aktuellt samtalsämne oss emellan men även en brutalt mycket svårare uppgift än "rymd".

Dels visste jag att det skulle bli svårare för jag visste att Hanna inte skulle nöja sig eller ens försöka fotografera till exempel en skrivmaskin bredvid en laptopdator eller något annat självklar/uppenbart/dödstråkigt. Med handen på hjärtat förväntar jag mig mer av henne än lågstadieförevisningar. Det är däremot inget jag har dåligt samvete över för jag ger henne hellre ett par för stora skor som hon får kämpa för att växa in i så fort hon kan istället för att bära henne överallt. Svävar vi ut en bit nu? Ja, kanske. /erik

Fotografens motivering:
Utveckling…gahughah! Erik tänkte visst på teknik när han gav mig ämnet men tack vare månader av riktigt dålig internhumor var det personlig utveckling som gällde för mig. Ett tag hade jag en idé om att fota honom när han lär sig sin egen (foto)utrustning och därmed utvecklas (resultatet kan ses på pushtheredbutton.blogg.se), mest för att jag ofta har lite dåliga idéer på hur jag ska sysselsätta mig när han börjar ”knäppa kort” och därför ändå föredrar att fota honom före allt annat i omgivningen.
Men sen kom Musikens hus.
Jag skulle inte kalla det för fobi, för jag har sett fobier och det här är verkligen inte så illa, men tja, jag är hyfsat rädd för höjder. Eftersom det är ologiskt och inte ett dugg farligt med höjder förrän man väl faller (och då är man ändå rätt körd och har värre problem än just skräcken), så försöker jag träna bort rädslan genom att utsätta mig för höjder då och då (en stege räcker t ex gott i terapisyfte…eller shit, när jag tänker efter räcker faktiskt en stol). Det här var ett sådant tillfälle och vet ni vad, när jag skriver det här blir jag nästan tårögd och darrig. Så jobbigt var det. Men det var det värt. Och lite runnen mascara gör mig bara mer true som emo (yeai). /Hanna



Uppdragsgivarens utlåtande:
Den här bilden fick dessvärre icke godkänd. Trots att hon bara tar bilderna till mig, baserat på vad jag säger och för skojs skull så lägger jag bedömningsnivån så att jag ser den dels ur mina egna ögon med all vår interna vetskap som vi har mellan varandra men jag ser även på dem (och bedömmer dem) ur en utomståendes ögon.

För bakom bilden ligger allt dethär med Hannas rädsla för höjder och att hon faktist tog steget (eller stegen) närmare kanten, hängde sig ut och fotograferade mig när jag stod på golvet längst ner i Musikens Hus (eller Uppsala Konsert och Konferens och Virkstuga och Korvstoppning som det heter egentligen). Det är, för henne, ett enormt steg framåt i utvecklingen för att gå från att vara höjdrädd till att genom att tvinga sigsjälv att vänja sig vid höjder är en stor form av utveckling.

Men! Det duger tyvär inte för att godkänna fotot för uppdraget "utveckling". Det är riktigt riktigt fin bild (jag önskar bara att jag inte haft min ryggsäck på mig då den gör att jag ser lite tjock ut. Eller är det kameran som lägger på 40 kilo? Visserligen ser jag mer puckelryggig än tjock ut, men hur som helst) . Men den förmedlar inte "utveckling" till den som inte vet om att fotografen är höjdrädd, vilket var motiveringen. Sorry.

Det som händer när hanna får IG på en uppgift är att hon får en ny uppgift men även möjligheten att göra om den uppgiften hon fick icke godkänt på. Däremot så får hon bara en chans att gör om uppgiften för annars skulle det, teoretiskt sett betyda att hon, om hon misslyckas med alla uppgifter, skulle kunna ha ett hundratals uppgifter hon får göra om hur mycket hon vill och så kan vi ju bara inte ha det. /erik




Det andra försöket.
Mitt IG jag delade ut på uppgiften första gången hon lämnade in den tog hårt. Jag kände mig skyldig men samtidigt rättvis eftersom att jag inte bara godkände allt hon gjorde för att felmotivera henne. Jag gjorde ett desperat försök att försöka förklara att fotot var fint, men att det inte riktigt passade uppdraget. Jag tror att hon förstod. Hur som helst så sparkade jag ut henne på gatan och sa att hon inte fick komma tillbaka förän hon var klar (sen missade jag min tid på anonyma överdrivare).

Fotografens motivering:
Men vafaen! Inte godkänd. Jag förstod E:s motivering, men kände mig ändå lite irriterad. Inte på honom, utan bara kort och gott för att jag återigen tvingades lösa uppgiften. En uppgift som var svår nog redan första gången.
En självklar sak för ämnet vore att på något vis fota mitt jobb. Utvecklingsingenjör står det faktiskt på visitkortet, hur lämpligt är inte det? Dessutom är labbet fullpackat av prylar som bara längtar efter att få bli kända i cyberspace (”ah, så du blev alltså upptäckt via den berömda aperturescience-bloggen med tusentals besökare varje dag?”). Faktum är att jag är övertygad om att vissa av pryttlarna faktiskt inte fyller någon annan funktion än att just se tuffa ut och skapa en viss mad-scientist-stämning… Så det var min plan ett bra tag, tills jag spydde av tristess på min egen idé och behövde tänka vidare.

Eftersom gamla (till hälften förlegade) straight edge-tankar har gjort att jag ratar kaffe så lockas jag inte direkt av fika på raster. Så när mina kursare hällde i sig het dryck passade jag istället på, när det begav sig och vi hade föreläsningar i samma byggnad, att titta på alla konstiga djur och skelett på evolutionsbiologiska muséet. Och där fann jag honom. Min AT-ST. I skelettform! Förstååår ni hur tufft det är att hitta förlagan till en av vår (i en galax långt långt borta) historias tuffaste fordon/vapen? Det här är själva definitionen av utveckling!. De var tuffa redan då, men att sätta pansar på dem och göra dem aningens mer stelbenta gjorde verkligen susen och fick dem att sprida skräck bland de där vidriga små nallarna (om ni inte hänger med här kan jag faktiskt inte hjälpa er). Där fick de!
Själva fotot i sig var kanske inte så mycket att hurra över (som Erik nämner senare). Ja, jag borde såklart tagit med mig stativet. Men saken var den att jag var inte ens var säker på vad jag skulle finna däruppe när jag flera år efter smita-iväg-på-rasterna-tiden tog mig tillbaka (och eftersom de har öppet på bisarra tider tvingas jag ta ledigt varje gång jag vill dit). Dessutom var jag inte säker på om det var ok att fota där så jag behövde gömma kameran så fort jag hörde någon komma upp för trappan (och såå liten är inte kameran). Inte lätt. Så fult blev det. Men så kan det gå ibland. /Hanna

 


Uppdragsgivarens utlåtande.
Detta foto är lite krångligt men egentligen ganska lätt att betygsätta. Det som talar emot detta foto är att det dels innehåller delar av vår interna humor och vårt sätt att tänka som inte många andra förstår på samma sätt (båda är enorma Star Wars fans och väldigt många gånger håller vi filosofiska diskussioner om det universom som Star Wars erbjuder). Hennes motivering om att det är en AT-ST Walker talar för att jag ska förstå precis vad hon menar, men det säger inte att vem som helst skulle göra det då det tydligen, enligt studier, visat sig att det faktist finns folk som inte sett Star Wars. Tro det eller ej (jag är lite skeptisk).

Rent fototekniskt så är denhär bilden betydligt mycket sämmre än den första hon lämnade in på denna uppgift (som fick icke godkänt på grund av att den var för intern oss emellan). Denna har en väldigt hög brusnivå och är, trots det, underexponerad på många ställen som enkelt kunnat botas av antingen en blixt eller ett stativ (men helst av allt båda två).

MEN, det viktigaste med ett foto är inte fototekniken. Ett oändligt antal foton på blommor, husdjur, solnedgångar och barn visar exakt vad jag menar. För en fototekniskt perfekt bild utan vare sig liv, känsla eller själ (vilket i sig är helt subjektivt, men här är det jag bestämmer) är ett misslyckande och ett slöseri på kamerautrustning.

För denna bild har en skön vinkel, snett ovanifrån, snett framifrån på det som faktist är skelletet av en huvudfoting och trots allt är vi alla huvudfotingar tills vi utvecklas ifrån det. Mänsklighetens alla ritböcker från dagistiden bevisar detta. Och med detta får bilden godkänt. /erik

Rymd

Uppdrag 1.
Det första uppdraget var väldigt enkelt. Rymd.
Eftersom att jag inte visste vilken nivå jag skulle lägga uppdraget på så gav jag henne ett ganska brett tema att fritt experimentera med. Inför uppdraget fanns inga begränsningar utan Hanna hade lika fria händer som temat på uppdraget omfattar. /erik

Fotografens motivering:

Om det är något den gamle refven och tillika föreläsaren Bo Styf (som för övrigt alltid stampade omkring i ett par smutsgråsvarta gummistövlar och aldrig famlade (på det där förvirrade viset som bara han och världens övriga matematikprofessorbefolkning kan) utanför dörren utan sin mystiska lilla axelväska vars okända innehåll spenderades många raster för oss oskyldiga färskingstudenter att diskutera) via Flerdimensionell Analys 6 p lade tillrätta för mig är att rymd är detsamma som volym. Typ. Därför var det volym och inga schwomschowm-lasersvärd/ljussablar som poppade upp när jag fick uppdraget Rymd. Det trixiga med volym, bara, är att det tack vare logikens järnhårda näve begränsas av en yta och jag var
f u l l k o m l i g t ointresserad av ytan. Tomrummet är det viktigaste, ffs, det vet ju t o m min krokilärare och hon pratar som om hon är hög hela tiden (så kan det gå när man spenderar sitt liv inandandes balsamterpentin och/eller folhögskoleskabb).
Så jag började fundera.
Och jag funderade.
Ett tag var jag till och med ivrig att få skulptera lite själv, bara för att styra upp situationen. Men en skulptur skulle vara lite att komma ifrån ämnet och att inte ta steget fullt ut mot fotografin (föreställ er mig sittandes i ett mörkt hörn, med oljefärg krigsmålat i ansiktet (inte helt hälsosamt), försvarandes med vässade penslar mot alla som försökte göra intrång på mitt område…ungefär så var jag till en början när jag började tänka på att köpa D80:n, som om det på något vis skulle inkräkta på måleriet).
Men så till slut kom jag på det. Någonstans begravt i minnet fanns en neonskulptur som exakt kunde uppfylla mina krav på ”volym utan yta”.
Klick.
Klar.

Svårare än så var det inte. Sen att det dessutom blev lite piuhpiuh (ja, så låter laserpickadoller) skadade knappast. /Hanna




Uppdragsgivarens utlåtande:
Klart godkänd. När jag delade ut uppdraget tänkte jag rymd som i science-fiction med yttre rymden, laserkanoner och utomjordlingar. Jag visste att Hanna skulle tänka rymd som i utrymme men jag trodde inte att hon skulle lyckas med att fånga en bild som innehöll både en sci-fi-känsla och rymd som i utrymme. Men som bilden här ovanför visar så lyckades hon helt perfekt med uppgiften och när jag såg den visste jag att det inte skulle räcka med att höfta iväg uppgifter hur som helst utan att det krävs lite tankeverksamhet från mig som uppdragsgivare för att kunna möta och mata hennes talang och fantasi. /erik

RSS 2.0